Hemkommen!

Idag hade jag ställt klockan på 08.30 för att komma upp och göra något som jag velat göra under hela vistelsen här. Lite halvt bakis efter festen och med 4-5 timmars sömn i kroppen så skulle jag upp för den stora backen utanför hotellet! Halv tio kom jag iväg från hotellet. Det fanns antagligen ett par vandringsspår dit upp, men poängen var ju att gå upp för backen så jag gick under liften så gott det gick. Det var ett par dalar ibland som jag hellre gick runt istället för att klättra ner 10-20m för att sedan fortsätta uppåt. De första två tredjedelarna av backen fanns det ändå en ganska upptrampad väg som jag följde, men sedan var det delvis klättring på sten och leda mig upp med hjälp av stora grenar som låg i sluttningarna. 1042 meter högt tror jag att jag klättra/vandra, hur lång färdvägen var vet jag inte, men vandringen tog ungefär 1.5 timmar upp till toppen, så klockan elva blickade jag nerför hela backen. Helt genomsvett och andfådd som en idiot, med hoppet om att det skulle gå att få åka med liften ner så att jag skulle hinna ner till ett möte laget skulle ha klockan tolv. Det gick vägen, det fanns lite skyltar med priser på, men i tröttheten brydde jag mig inte om att försöka tyda dem utan frågade kontrollanten istället. Han såg antagligen vilket skick jag var i och listade nog ut hur jag hade tagit mig upp så jag fick åka ner gratis. Vilken utsikt! Jag hade gärna stannat på toppen en stund och njutit/hämtat andan, men det fanns ingen tid för det.

Väl nere på hotellet igen, efter en snabb dusch och möte så packades väskan och vi sprang ner till affären för att köpa färdkost. Då hotellet hade vart snälla och gjort lunchpåsar åt oss att ta med på vår närmare fyra timmar långa bussresa till Wien. Det var snällt av dom, då vi egentligen inte hade betalat för lunch den dagen, men för mig, helt värdelöst. I affären köpte jag ett litet knyte med babybel-ostar, nötter och en mörk choklad med mandel. På flygplatsen satt vi sedan ett par timmar innan boarding så jag passade på att kasta i mig en välbehövlig sallad på Starbucks. Flygresan hem gick bra, lite seg start, men bara vi fick lyfta så gick det bra. Mimmi körde sedan hem mig till Skövde, där min bil stod och vänta snällt där jag hade lämnat den. Nu sitter jag äntligen hemma och varvar ner en stund innan det blir sängen.

Jag är helt slut. Fick mig en kort blund på både bussen och planet, men att resa tar på krafterna och förutom det känns det i hela kroppen att man har tävlat nu i flera dagar, samt bestigit ett litet berg! Det har vart en riktigt rolig resa, men nu är det skönt att vara hemma. Imorgon åker jag till min flickvän Carolina efter jobbet och sover där, då saknaden har blivit lite för stor nu. De närmsta dagarna kommer jag att snygga till mina inlägg som jag skrivit i Slovenien samt försöka lägga upp några fler bilder, men nu är det dags för sängen.

Den här bilden får jag helt enkelt bjuda på!