Träning!

Idag har det tränats! Klockan ringde kvart i tio (passade på att sova länge när jag inte behövde tänka på mat), tog mig en kopp kaffe och begav mig ut och sprang 2.9km i lugn takt. Detta tog 13m26s vilket ger en kilometertid på 4m37s. Ett par timmar senare cyklade jag upp till min mor som bor på andra sidan stan (och typ den högsta punkten i stan) och hälsade på. Uppförsbacke på ditvägen och motvind på hemvägen gjorde det jobbigare än väntat – men det blev i alla fall 10.5km totalt. Väl hemma packade jag lite snabbt innan jobbet och begav mig sen till företagsgymmet där jag körde cirka 40 minuter. Det blev tung träning för överkroppen eftersom jag tyckte att benen redan hade jobbat tillräckligt idag! Det är skönt att veta att jag får massage imorgon iallafall.

Jag har passat på att mäta mitt blodsocker vid ett par tillfällen under fastan. Detta för att visa för andra att det inte sjunker avsevärt under fastan, vilket jag redan visste men det är lättare att bevisa när man faktiskt har mätt! Dessa siffror kommer att komma upp på min sida om fasta lite senare. Jag ska alldeles strax äta, och jag känner mig inte särskilt hungrig än. Jag hade en period förut då jag kom på att det ”bara” var tre timmar kvar tills jag fick äta, men det gick över så fort jag fick annat att tänka på. Jag känner mig fortfarande fräsch i kropp och huvud, så den enda utmaningen som återstår nu är att inte äta för fort!

De kommande veckande har tagit form framför mig nu äntligen. Nu till helgen ska jag till Ljungby för att träna sparring bland annat, för Stockholmsinstruktören Arto Ala-Häivälä som sitter på mycket erfarenhet (och titlar). Helgen efter jobbar jag så då blir det inget, och jag hade lite tur också eftersom den helgen finns det heller inga läger eller så. Den tredje helgen är det sparring-läger i Stockholm där Neil Ernest från Wales kommer och delar med sig av sina erfarenheter. Han har en lång meritlista så jag kommer nog inte bli besviken. Veckan efter är det World Cup i Brighton, vilket är anledningen till att jag har trissat upp träningen nu det sista. Jag kommer antagligen inte hinna träna någon nämnvärd mängd sparring innan, förutom på lägren och det är anledningen till att jag far över land och rike för att få träna. Det vore tråkigt att åka dit och åka på stryk tycker jag allt! Helgen efter World Cup är det som sagt Hässelbyloppet, detta har jag inte riktigt tränat inför än, men jag känner mig ändå självsäker på det. Efter det dröjer det inte många veckor innan SM går av stapeln i Strängnäs, och tre veckor efter det blir det antagligen några så kallade superfight matcher på Svea cup. Och jag som oroade mig över att jag inte skulle ha något att göra under hösten?

Är jag träningsberoende? Definitivt! Jag mår inte alls bra om jag inte får träna som jag vill, jag blir lättirriterad, nedstämd och rastlös. Men jag har också lärt mig känna min kropp för att kunna höra när den säger stopp. Min tränare har själv stor erfarenhet av skador, vilket har hjälpt mig mycket för att hålla mig hel. Jag har hittills sluppit allvarligare skador *ta i trä*. Det var en period då jag växte mycket och fick slatter, vilket var jobbigt, men nu har det känts bra i många år! Poängen är följande: säger kroppen stopp, det kan räcka med att den bara viskar stopp, så är det stopp! Träna något annat så den delen får vila, eller om man är sjuk så tar läketiden betydligt kortare tid om kroppen bara får vila. För många är det svårt att ta in det här konceptet då man har press på sig – både från sig själv och utifrån. Man har en tävling man måste prestera på eller så blir man sur för att man inte springer tillräckligt fort och så vidare, men kom ihåg att kroppen är en långsam organism så långsiktighet är nyckelordet!

Ps. Tror jag lyckades att äta i måttlig fart, så fastan har nu gått 100% smärtfritt ds.